Mobilt liv med Susanne

Igår var jag med om något otäckt. När jag värdade ett pass under Spin of Hope, så rasade en kvinnlig motionär ihop. Hon satt bredvid mig och jag såg ur ögonvrån hur hon, som det såg ut i perfirin, klev av sin spincykel. När jag vände på huvudet så såg jag att hon hade satt fötterna i backen och bara hängde med armarna över styret och sjönk ihop. Tog väl någon sekund eller två innan hjärnan reagerade, men sen hoppade jag naturligtvis av min cykel och var framme hos henne. Hon skakade i hela kroppen och var ej kontaktbar. Jag tittade på mannen som satt på hennes andra sida och ropade på hjälp och han hoppade genast av sin cykel och hjälpte mig hålla i henne. Medan han höll henne sprang jag ut till receptionen och fick en av de ansvariga, som var första person jag såg, att ringa efter en ambulans. Sen tillbaka in i salen för att få bort henne från cykeln. En annan värd såg mig rusa ut och in ur salen och kom in efter mig och hjälpte oss att få bort henne från cykeln, vilket inte var det enklaste, och ut ur salen.

 

Bara någon meter utanför salen bestämde jag att hon kulle läggas ner och vi rullade över henne i sidoläge. Vem bryr sig om att hon eventuellt kan vara i vägen eller ge andra människor obehag när det handlar om att kanske rädda ett liv? När vi fått äver henne i sidoläge, såg vi att hon tuggade fradga och hade enormt stora pupiller. Hon skakade fortfarande i hela kroppen. Hon andades och hade puls, så det lugnade mig och de andra lite. Ledaren på det spinpasset kom ut ur salen strax efter oss, då hon kände motionären. Hon sa att kvinnan hade haft epilepsi som liten men att det hade växt bort, vilket tjejen som pratade med SOS-centralen kunde vidarebefodra till dom medan vi väntade på ambulansen.

 

Det kändes som en evighet medan vi väntade på ambulanspersonalen. Egentligen tror jag det tog max 10-12 minuter tills ambulanspersonalen var på plats bredvid oss hos kvinnan från det att vi ringde. Under tiden slutade kvinnan skaka men hon var fortfarande inte kontaktbar. Någon hade hämtat en handduk som vi la under kvinnans huvud och två filtar som vi la över henne. Lagom tills ambulanspersonalen var på plats kunde hon börja få ur sig ord och svara på frågor. Hon hade inget minne av vad som hade hänt, vilket jag kan förstå. Efter ytterligare kanske 10 minuter så låg hon på deras bår och de körde in henne till sjukhuset. Vi hade även samlat ihop hennes saker som de tog med sig in.

 

Naturligtvis kom jag ihåg att tacka mannen på cykeln bredvid för hjälpen. Och vi informerade folket som varit på passet att allt hade gått bra och att kvinnan hade åkt med ambulansen in till sjukhuset. De såg ju och/eller förstod att något hade hänt, då ledaren bara rusade ut och inte kom tillbaka och en annan ledare hade hoppat upp på ledarcykeln. Efteråt kan man knappt fatta att det hänt, verkligheten liksom rasar över en igen. Jag var inte med på resten av det spinpasset. Jag var alldeles för tagen av händelsen. En sak är jag stolt över dock. Och det är att jag reagerade som jag gjorde. Att jag reagerade snabbt, fick någon att ringa efter ambulans. Att jag fullkomligt ignorerade någons förslag om att bära henne lite mera ur vägen för folks blickar.

 

Ett stort tack vill jag rikta till alla som hjälpte mig och kvinnan och fanns där till ambulansen kom.