En vecka går fort

Oj, har det redan gått en vecka sen jag skrev något. Tiden bara springer på och jag har visst inte riktigt hunnit med. Förra veckan ägnades förvisso åt att vara sjuk till större delen. Sen lockade det fina vädret ut mig på balkongen lite då och då, jag var ju inte direkt frisk, för jag ville också få lite solstrålar över mig. Vågade inte ge mig ut på några längre äventyr. Hostar gör jag fortfarande och snorar därefter. Sketna virus!
 
Men jag lovar, jag tog det lugnt på HIT-passet idag. Kroppen orkade inte med så mycket annat. Och jag "vilade" lite då och då under passet genom att heja på och pusha motionärerna till att ta i lite till och kämpa på. Sen blev det visst jag som höll i finalövningen idag, då det var min idé till vad vi skulle göra. De fick helt enkelt rusha diagonalt över salen utifrån olika startpositioner. Måste dock utveckla den lite mera så de inte behöver stå stilla och vänta på sin tur.
 
Nu har man fått lite mat i magen och duschen väntar. Sen blir det till att jobba varje natt, dock ej fredag, fram till onsdag morgon nästa vecka. Då tar blir det lite schemalagd ledighet.

Virrig?

Inse att man är trött och febrig när man skickar sms till sig själv i jakt på en spinvärd tills imorgon........

Alldeles gratis

Förkylning med tillhörande feber bortskänkes helt utan kostnad. Kan levereras omgående
 
*host, host, snörvel.....*

Nerbäddad igen

Det är en underbar känsla att känna hur febern och snoret kommer smygandes när man kryper ner i sängen efter jobbet. Härligt.....
 
Och nu ska jag krypa ner i sängen igen. Har bara varit uppe för att sjukanmäla mig, JIPPI!, och letat en ersättningsvärd till mitt pass imorgon vilken jag hittade en. Ska nog tvinga i mig något ätbart också.....
 
Sängen......

Inte igen

Vaknade med halsont för någon timme sen. Men åh så glad jag blir.....

Otäcka saker händer

Igår var jag med om något otäckt. När jag värdade ett pass under Spin of Hope, så rasade en kvinnlig motionär ihop. Hon satt bredvid mig och jag såg ur ögonvrån hur hon, som det såg ut i perfirin, klev av sin spincykel. När jag vände på huvudet så såg jag att hon hade satt fötterna i backen och bara hängde med armarna över styret och sjönk ihop. Tog väl någon sekund eller två innan hjärnan reagerade, men sen hoppade jag naturligtvis av min cykel och var framme hos henne. Hon skakade i hela kroppen och var ej kontaktbar. Jag tittade på mannen som satt på hennes andra sida och ropade på hjälp och han hoppade genast av sin cykel och hjälpte mig hålla i henne. Medan han höll henne sprang jag ut till receptionen och fick en av de ansvariga, som var första person jag såg, att ringa efter en ambulans. Sen tillbaka in i salen för att få bort henne från cykeln. En annan värd såg mig rusa ut och in ur salen och kom in efter mig och hjälpte oss att få bort henne från cykeln, vilket inte var det enklaste, och ut ur salen.
 
Bara någon meter utanför salen bestämde jag att hon kulle läggas ner och vi rullade över henne i sidoläge. Vem bryr sig om att hon eventuellt kan vara i vägen eller ge andra människor obehag när det handlar om att kanske rädda ett liv? När vi fått äver henne i sidoläge, såg vi att hon tuggade fradga och hade enormt stora pupiller. Hon skakade fortfarande i hela kroppen. Hon andades och hade puls, så det lugnade mig och de andra lite. Ledaren på det spinpasset kom ut ur salen strax efter oss, då hon kände motionären. Hon sa att kvinnan hade haft epilepsi som liten men att det hade växt bort, vilket tjejen som pratade med SOS-centralen kunde vidarebefodra till dom medan vi väntade på ambulansen.
 
Det kändes som en evighet medan vi väntade på ambulanspersonalen. Egentligen tror jag det tog max 10-12 minuter tills ambulanspersonalen var på plats bredvid oss hos kvinnan från det att vi ringde. Under tiden slutade kvinnan skaka men hon var fortfarande inte kontaktbar. Någon hade hämtat en handduk som vi la under kvinnans huvud och två filtar som vi la över henne. Lagom tills ambulanspersonalen var på plats kunde hon börja få ur sig ord och svara på frågor. Hon hade inget minne av vad som hade hänt, vilket jag kan förstå. Efter ytterligare kanske 10 minuter så låg hon på deras bår och de körde in henne till sjukhuset. Vi hade även samlat ihop hennes saker som de tog med sig in.
 
Naturligtvis kom jag ihåg att tacka mannen på cykeln bredvid för hjälpen. Och vi informerade folket som varit på passet att allt hade gått bra och att kvinnan hade åkt med ambulansen in till sjukhuset. De såg ju och/eller förstod att något hade hänt, då ledaren bara rusade ut och inte kom tillbaka och en annan ledare hade hoppat upp på ledarcykeln. Efteråt kan man knappt fatta att det hänt, verkligheten liksom rasar över en igen. Jag var inte med på resten av det spinpasset. Jag var alldeles för tagen av händelsen. En sak är jag stolt över dock. Och det är att jag reagerade som jag gjorde. Att jag reagerade snabbt, fick någon att ringa efter ambulans. Att jag fullkomligt ignorerade någons förslag om att bära henne lite mera ur vägen för folks blickar.
 
Ett stort tack vill jag rikta till alla som hjälpte mig och kvinnan och fanns där till ambulansen kom.

Det spelar ingen roll

I snart två år har en vän till mig kämpat mot cancern i magen, men just nu ser det inte ljust ut. Och för snart två veckor sen fick jag veta att en annan vän har leukimi och ikväll fick jag veta att det är allvarligt. Jävla vidriga sjukdom! Just nu känns inget speciellt viktigt. Vi ska ju alla dö en gång, förr eller senare......

%¤#&&#""#¤ förkylning

Min mamma har sagt att man inte får svära, så ok då. Men det är precis vad jag tycker om min förkylning. Ligger hemma igen, däckad med snorig tjock näsa, lite halsont och huvudvärk så troligen fin feber också. Ska försöka sova lite nu, men sen ska jag försöka ta mig till affären. SJukanmälde mig till jobbet för en stund sen. Fick order att stanna hemma de tre dagarna jag har kvar innan jag blir schemalagt ledig på onsdag morgon. Jag höll med, hade inte så mycket val kände jag.
 
Nej, livet är verkligen inte alls rättvist just nu enligt mig.

Min hals vill ha.....

Helst ingenting då svälja inte är det roligaste just nu även om det känns bättre än igår. Men glass vore inte helt fel.
Så den som kommer hit med en stor bytta glass nu, ligger oerhört bra till i min värld
 

Jag har världens bästa mamma

Av mitt tidigare inlägg, så har ni nog förstått att jag ligger hemma och är sjuk. Jag var dock i akut behov av toapapper upptäckte jag sent inatt, så jag ringde mamma i förmiddags. "Inga problem" sa mamma, "jag kommer i eftermiddag med det du behöver."
 
Alldeles nyss kom hon förbi med det hon hade handlat åt mig. Och så talade hon om för mig att jag såg riktigt risig ut. Tack för det mamma. *ser ni mitt stort leende genom feberglansen så vet ni att jag sa det med kärlek*
Toapapper, äggnudlar och falukorv. Och en 200 grams chokladkaka som jag INTE hade beställt. Som en liten uppiggning tyckte hon. Min goa mamma......
 
Försöker annars sörpla i mig en kopp te med en stor klick honung i, nu när jag ändå är upp.Ingen favorit direkt, men halsen tycker om det. Har även tvingat i mig två smörgåsar med ost på, vilket inte var så dumt tror jag. Nudelsoppa för det bli när jag är piggare. Dags att åter krypa ner i soffan under täcket. Kanske kan man hitta någon lättsam serie att följa tills febern slår klorna i en igen.

Jag vill inte.....

Underbart att igår kväll vakna efter att äntligen fått den välbehövda sömnen och ha ont i halsen. Så underbart! Och inte är det bättre idag,snarare värre. Feber misstänker jag då jag har ont i huvudet och det bultar lite vid tinningarna, snorig och rinning och ont i halsen. Har som tröst bäddat ner i soffan med täcke och kudde och tittar på Vinterstudion. Utförsåkning är väl inte riktigt min grej att titta på, men bättre än inget.
 
Och det är fortfarande skottpengar på hantverkare.

Bok som tröst

Jäkla skitförkylning! tror ni inte att halsen började kännas öm idag igen på eftermiddagen? Jo men visst! Och jag soim har sett fram emot att få återgå till träningen. Men det var ju bara att glömma. Tur att man har schyssta kollegor på Friskis som ställer upp med kort varsel. Så nu är jag utbytt både imorgon och på torsdag. Hoppas vara frisk till på söndag då jag har mitt egna pass samt lovat att hoppa in på ett annat efteråt. Denna förkylning skulle bara våga stanna kvar i min kropp så länge.....
 
Som tröst så har jag nätshoppat lite. Eller jag försökte. Men en bok blev det i alla fall: Skuggor av Svek av  Carita Liljendahl, en finsk författarinna. Jag har läst en bok innan av henne, Uppdrag utrotning, och detta är uppföljaren. Jag är även en flitig läsare av hennes blogg. Men det tog min måååånga månader att beställa denna bok. Jag är lite seg av mig, men det är sån jag är.
 
På tal om seg att köpa saker, så har jag även äntligen lyckats köpa hem skyddsfilm till skärmen på min lilla leksak samt några skal till den. Hittade allt på Fyndiq, en mycket bra sida om letar efter saker till sin mobil. Särskilt om man äger något annat än en "fånig" leksak.

Mitt lilla öga

Varför skulle första natten tillbaka på jobbet vara smärtfri? Det är väl synd om.den vore det. Ok detta var vad som hände.
 
Med en glad tanke och känsla åkte jag bussen till jobbet igår kväll. Så skönt att få komma igång igen. På jobbet åt jag lite innan passet och sen gjorde jag iordning min maskin för produktion. Vid ett tilfälle sen så kändes det helt plötsligt obehagligt i vänster öga. Trodde först bara att min lins hade åkte lite snett och att jag var lite torr i ögat. Inte så mycket att bekymra sig om, utan jag blinkade ett par gånger och så var det inget mer med det. Jag gick till en toalett för att försiktigt dra linsen på plats igen, men någon lins hittade jag inte. Insåg att jag nog blinkat ur den och så var det inget mer med det. Jag är ju inte "blind" utan mina linser. Men sen började mitt lilla privata helvete. Emellanåt när jag gjorde vissa rörelser med ögonen, så skrapade det i vänsterögat och det var inte skönt. Vid två tillfällen under natten var jag på toaletten och försiktigt letade efter linsen i ögat. Att det var linsen  som åkt snett och besvärade mig, insåg jag ganska snabbt. Någon lins hittade jag inte och förutom när jag jag rörde ögat i viss rörelse, så gick det bra att jobba så jag jobbade på. Mot slutet av natten började jag dock få ont i ögat och ont i huvudet. Inte kul alls.
 
Det första jag gjorde efter mitt arbetspass var att ringa till min vårdcentral. Halv nio fick jag en tid, så det var snabbt och bra. Och det tog läkaren bara en titt in i ögat utan instrument för att hitta min lins. Tillknöglad och torr låg den där i hennes hand efter bara några sekunder. Ont hade jag fortfarande i ögat, men det skrapade inte på hornhinnan inne mot näsan längre. Så skönt! Hon kollade min hornhinna och rådfrågade även en kollega. Båda tyckte att det såg bra ut, men att jag skulle höra av mig ögonblickligen om det inte blev bättre eller värken i huvudet/ögat inte släppte. Fick med mig ett recept på ögonsalva som jag ska ta två gånger dagligen. Så efter att ha hämtat ut den och köpt ett paket Alvedon, så fick jag äntligen börja drömma om mina ljuvliga kuddar. Snabbt gjorde jag mig iordning för sängen, svalde en Alvedon och droppade i ögonsalva i ögat. Mot kuddarna!
 
Nu är jag vakten igen och ögat känns så mycket bättre. Lite öm känner jag mig fortfarande, men all värk är borta. Tack för det!

På bättringsvägen

Ja, det är vad jag hoppas att jag är. Annars ska jag fasiken snyta ut så mycket snor att jag kan måla cirklar, tecken och symboler på vardagsrumsgolvet och driva ut förkylningen ur kroppen som den onda varelse den är. Men det verkar gå åt rätt håll, då febern gett vika, jag får sova ifred utan hosta eller igenkloggad näsa och jag har börjat blivit vansinnigt rastlös. Aptiten har inte riktigt kommit tillbaka, men det brukar lösa sig bara jag kommer igång med vardagen igen. Fram tills dess, blir det till att äta bara för att jag måste. Suck, jag är inte skapt för att vara sjuk.....
 
Imorgon blir det till att försöka jobba igen. Det är bara en natt, så det ska nog gå bra. Och gör det inte det, ja då vet
ni vad jag gör på måndag eftermiddag.

Den sprider sig

Halsen är inte lika öm längre och jag hostar inte lika mycket eller lika illa, men tro inte att detta är slutet. Nej förkylningen bara måste göra ett besök i näsan också. Underbart..... Tjock i ena näsborren och dropp i den andra. Och bara för att det ska bli riktigt skoj, så sympatidroppar det från den täppta näsborren emellanåt. Bara att snällt vara sjuk och hemma från jobbet minst två nätter till. Suck.....

Öm hals - fortsättningen

Host host...... Så härligt att min lilla förkylning tyckte att min ömma hals var en perfekt plats att slå klorna i. Nu är jag inte alls pigger till och från. Om detta hade varit en vanlig sönderskriken hals, hade jag varit nästan bra nu. Men icke sa Nicke. Varför göra det enkelt för Susanne? Har i alla fall inte speciellt hög feber och den vara bara i korta stunder, så då är det bara att krypa ner i soffan framför en film, sen sover jag gott ett par timmar. Och när jag vaknar, så har den gått ner igen och jag är mest bara irriterad att jag blivit sjuk. Och inte får jag träna heller. Jag klarar inte av att vara sjuk. Men jag lär överleva denna vända också. Tur att man har ett gäng dvd-filmer i hyllan.

RSS 2.0